Jag fick covid i mars -20. Tack vare mitt husapotek vände jag snabbt på sjukdomsförloppet och blev frisk. Men, det hela utvecklade sig till en post-covid – troligtvis pga att jag under den perioden genomgick flertalet tunga händelser och därför var extra mottaglig.

Trots att jag hade de flesta kända symtom för post-covid så ville sjukvården inte tro att det förhöll sig så. Jag bor i en region där det då inte fanns någon mottagning för patienter som jag. Istället riktade läkare och andra in sig helt på att jag skulle ha ett utmattningssyndrom och så småningom också fibromyalgi. Jag orkade inte driva min sak utan tänkte att jag får vara glad över att faktiskt fibromyalgi ändå räknas som sjukdom nuförtiden.

Eftersom jag inte kunde erbjudas någon direkt vård, sökte jag den i det privata och blev efter nästan 1,5 år frisk i somras. Det var helt fantastiskt! Jag skulle kunna börja jobba igen, något jag ville så förtvivlat mycket, bl.a. pga av en usel sjukpenning som grundar sig på ett Moment 22: jag är delvis egen företagare och har jobbat mycket som timanställd. Men pga av corona hade jag ju ingen pågående timanställning och fick därför sjukpenningen enbart grundad på mitt egna företagande.
Med den vaccinhets som råder insåg jag att min enda möjlighet att komma ut arbetslivet igen var att vaccinera mig, och gjorde så i slutet av juli förra året. Pfizer.

Vilket misstag! Alla symptom kom tillbaka, plus en del nya som t.ex. att jag fick balansrubbningar och raglade omkring som om jag var berusad. Efter två månader hade det lugnat ned sig till ”normal-läget” dvs stickningar och domningar i fötter, ben, händer och armar, värk, pulspåslag, tryck över bröstet, extrem huvudvärk vissa dagar, utslag, hjärndimma och orkeslöshet.
Efter ytterligare en månad var läget aningens bättre och eftersom ett tidigare utlovat arbete hägrade – och vaccinhetsen eskalerade – så tog jag min andra Pfizer-injektion i slutet av oktober. Jag blev inte sämre direkt, utan det har kommit smygande, tillsammans med en kraftigt försämrad syn.