Tog sprutan utan att egentligen ha några tankar eller åsikter kring vaccinet men någonstans kände jag ändå att jag inte riktigt ville, men jag gjorde det för andras skull.

2 dagar efter sprutan vaknade jag upp med en förkylning. Jag var hemma från jobbet, testade mig och det var inte Covid.
Efter 4 dagar gick jag tillbaka till jobbet och mådde bra men under sista timmen på arbetspasset började jag må lite illa, blev gunig i huvudet, kallsvettades och kände mig allmänt matt.
När jag kom hem tog jag min temperatur och den var nere på 35,2 grader. Aldrig hänt i hela mitt liv, hur dåligt jag än mått.
Ringde 1177 och fick råd om att gå och köpa en ny termometer.
Kan tillägga att jag tog tempen med två olika termometrar och båda visade ca 35,2 grader.

Sedan dess har jag inte känt mig som mig själv. Dagarna efter var jag så matt, trött, hängig, gungig i huvudet och kunde inte fokusera på något, jag svettades något enormt och jag kunde bara hålla igång i typ 10 minuter innan jag behövde lägga mig ner och vila i en timme.
En kort liten promenad för att kasta soporna gjorde mig andfådd och helt matt och det var så det såg ut för mig i några veckor innan jag helt plötsligt vaknade upp och mådde felfritt.
Jag mådde bra. Så jag gick till jobbet.
Några dagar senare kraschade jag och samma symptom tog över mig. Detta gjorde att jag gick fram och tillbaka till jobbet och det stressade mig något enormt. Att sjukanmäla sig men inte riktigt veta varför. Jag kontaktade självklart vården men blev inte så väl bemött där. Fick ingen hjälp helt enkelt.

Mitten på juli kom och då hade jag fått må bra i ca 2 veckor och då var det även dags för 2a sprutan. Detta var ett otroligt tufft beslut för mig att fatta. Livrädd och med miljoner frågor – och inte ett enda svar. Det slutade med att jag tog andra sprutan. Dagen efter vaknade jag upp med lock för ena örat. Jag sa till mina kollegor att om jag skriker idag så är det för att jag inte hör er så bra. Lock för örat hade jag i ca 2 månader, och även då episoder av matthet, gungig i huvudet och alla de symptom jag tidigare känt. Denna gång fick jag träffa en läkare som tog en hel del prover och kollade öronen osv, men allting såg bra ut.

Veckorna gick och September kom. Mitt mående hittills hade bara gått upp och ner och ingen hjälp hade jag fått. Inga svar. Under dessa månader, maj-aug, kände jag mig så rädd och ENSAM. Jag kunde inte prata om detta med någon för ingen lyssnade.
Ingen ville höra att det var pga vaccinet. Jag blev så rädd för att jag inte fick hjälp – hur skulle de kunna hjälpa mig med något de inte vet någonting om? All min vakna tid gick åt till att analysera och försöka förstå vad som hände och det stressade mig och gjorde mig knäpp. Det i samband med att sjukanmäla sig och bli sjukskriven för något ingen kan förklara – skam kände jag.

Under september månad bestämde jag mig för att vara hemma från jobbet helt och hållet och jag fick även träffa en terapeut. En terapeut som jag inte riktigt kände att det klickade med men jag fortsatte gå dit för att jag behövde någon att prata med. Han började nämna att detta berodde på stress. Men samtidigt var han inte helt 100% på det för han tyckte att det var konstigt att jag hade perioder då jag mådde helt perfekt och sen kraschade.

Under november månad sökte jag mitt drömjobb, inom samma företag jag redan var på, och jag fick jobbet.
Allting gick väldigt fort och jag skulle börja på det nya jobbet redan i januari, och detta skulle även innebära lång pendlingstid för mig.

I december åkte jag på en vidrig förkylning/influensa som inte släppte på över 6 veckor (har aldrig varit förkyld så länge i hela mitt liv). Jag hade så mycket ångest under den här perioden och kände mig så stressad för att jag var tvungen att bli frisk pga nya jobbet – jag kan ju inte sjukanmäla mig första dagen. Men jag var tvungen att göra det för det gick inte. Tiden gick och jag blev sjukskriven för influensa.
”Så jävla pinsamt” – var allt jag kunde tänka och känna…

När jag var piggare var det sen dags att ta sig an det nya jobbet men det varade inte länge. Var och varannan dag kände jag mig matt, febrig och ofokuserad. Jag hade så otroligt mycket ångest och var helt slut i kroppen. Till slut var jag tvungen att fatta ett beslut och det var att detta inte funkar för mig just nu och det var jag ärlig om. Så jag sa upp mig från min drömtjänst och återgick till mitt gamla jobb. Inga konstigheter. Började må bättre och bättre och var tillbaka på jobbet utan problem.

I maj, 1 år efter att helvetet började, kom ett bakslag. Efter en stressig period på 2 veckor vaknade jag upp med yrsel och jag var extremt trött. Jag kopplade först detta till mensen som skulle komma ett par dag senare. Mensen kom och gick, men ingen förbättring. Jag var helt slut. Samma symptom som jag haft tidigare sköljde över mig och återigen kunde jag inte röra på mig i mer än 10 minuter innan jag behövde lägga mig ner. All min energi gick åt till att försöka få träffa en läkare och få en sjukskrivning. Jag fick telefontid efter telefontid och till slut fick jag träffa en läkare som stirrade på mig och frågade om jag alltid såg såhär blek ut. Denna läkare förstod knappt det svenska språket och jag kunde därför inte kommunicera med honom, det slutade med att han skällde ut mig för att jag inte kunde ange tillräckligt många symptom och det hela blev ett väldigt otrevligt möte.
Men jag fick iaf en sjukskrivning. Jag var hemma i totalt 2 månader. Under den här perioden fick jag uppleva så mycket stress på grund av vården och läkarna jag träffade, jag fick ingen tid till återhämtning eller ro. Jag var hemma i totalt 2 månader och sen gick jag tillbaka till jobbet, sakta men säkert.

Och allting har gått riktigt bra sen jag började jobba igen i juli. Jag har gått igenom väldigt mycket stress på jobbet och det har hänt väldigt mycket, men inget som jag inte kunnat hantera eller som jag mått dåligt av. Jag har kört på i mitt vanliga tempo och har haft kul på jobbet.

Men för 4 veckor sen behövde jag ta mig an en ny arbetsplats (samma företag men en ny stad och endast tillfälligt). Dessa veckor gick jätte bra, kände att jag hade mycket spänningshuvudvärk vilket är vanligt när jag gör något nytt. Jag var väldigt trött när jag kom hem efter jobbet och orkade inte göra så mycket. Men det är lite så vardagen har sett ut det senaste året. Men för en vecka sedan vaknade jag upp med yrsel igen. Och återigen kopplade jag det till mensen eftersom den skulle komma några dagar senare. Mensen kom och fortfarande ingen förbättring.
Just nu är jag där igen.

Jag mår skit och jag vet inte varför. Allting började efter den där första sprutan av Pfizer som jag ångrar något otroligt mycket.

Jag har under det senaste året svettats något otroligt mycket, jag brukade inte svettas såhär mycket tidigare, inte ens vid träning. Jag är annars fullt frisk men har haft en lång historia av ångest, ångest som jag lärt mig hantera. Men idag känner jag inte igen mig själv.
Jag har gått upp i vikt, vilket också är en enorm stressfaktor, jag mår inte bra i min kropp och känner skam för att jag hela tiden mår dåligt men aldrig vet varför. Jag kan inte förklara detta för någon och jag kan heller inte få det att låta vettigt.

Jag har börjat träffa en terapeut igen men får inte träffa en läkare eftersom det inte är akut. Terapeuten och jag kommer att hantera detta som stress eftersom jag känner mig helt slut – jag orkar inte övertyga människor att allt detta drog igång pga vaccinet. Mina ord väger ingenting.
Så jag ger upp!
Men jag VET att detta inte hade hänt om jag inte fått sprutan.
Jag VET att vaccinet har gjort något med mig.
Sen förnekar jag absolut inte att jag har varit stressad – för vem blir inte stressad i en situation som denna? Och det kan absolut vara så att jag har blivit mindre stresstålig, även om jag inte köper det, it makes no sense to me.