För exakt ett år sedan tog jag min andra vaccindos av Pfizer. Det som skulle förhindra mig att bli allvarligt sjuk i Covid-19 gav mig istället besvär och fysiska problem som än idag hindrar mig från att spela handboll och leva det fullspäckade och skojiga liv som jag tidigare gjort. Från att spela handboll på elitnivå, till att inte orka ta en promenad.

Vi tar det från början…

Bara några timmar efter att jag vaccinerat mig, den 19 augusti 2021, blir jag väldigt sjuk. De kommande fyra dagarna blir jag sängliggandes med feber, illamående, svullna halsmandlar och en fruktansvärd värk i hela kroppen.

Efter några extra dagars vila var det äntligen dags att återgå till träning igen. De kommande träningarna och säsongens två första matcher den veckan blir smärtsamma. Där och då förstår jag inte varför men jag biter ihop och fortsätter, jag tänker att kroppen reagerar sådär efter några feberdagar.
Jag stoppar huvudet i sanden och försöker blunda för problemen men tillslut går det inte. Flera gånger under träningarna tvingas jag kliva av planen, trycket över bröstet, andnings svårigheterna och den stickande känsla i bröstet börjar skrämma mig.

Envis som man är så beslutar jag mig ändå i slutet av veckan för att åka med på matchen i Ystad. Jag var helt inställd på att allting skulle kännas och vara som vanligt igen. Men min starka, vältränade kropp fanns inte längre där. Redan under uppvärmningen kom samma hemska besvär tillbaka. Jag kämpade mig nu fram med en svag och kraftlös kropp. Benen domnade bort och tillslut kände jag knappt mina fotnedsättningar.

De kommande dagarna, veckorna och månaderna därefter blev träningsfria. Från att vara en frisk, vältränad och energisk tjej hade jag en kropp som inte ens fungerade i vardagen längre.

Dessutom har jag under hela året haft stora problem att hålla mig från infektioner. Gång på gång åker jag på nya förkylningar, halsont och slemhosta som kan hålla i sig i flera veckor. Inte nog med det så har jag drabbats av extrem orkeslöshet, haft rusande puls, kraftig yrsel och feberattacker. Allt på en och samma gång.

Läkarbesök.

En stor utmaning har varit att hitta rätt läkare för att få rätt hjälp. Det är flertalet gånger jag kommit till läkare som bemött mig dåligt. Så fort det kommit på tal att detta kan ha en koppling till vaccinet så pratar dem snabbt bort det och påstår att jag mår som jag gör på grund av att jag lider av undermedveten ångest och depression. Trots att jag upprepade gånger sa att jag aldrig haft det så var dem fast beslutna om att det måste vara orsaken. Lika hårt som jag blundade i början för mina besvär verkar vissa läkare blunda för sanningen kring vaccinets biverkningar, framförallt när man inte vill lyssna. Det hade underlättat om de läkarna kunde hoppa in i min kropp och känna de jag känner.

Tillslut kom jag till läkare som var pålästa och jobbade med patienter med biverkningar. Många med liknande symtom som mig. Med all den information jag fått från läkare under detta året har jag förstått hur många det är som drabbats.

Ovissheten och frustrationen över att inte känna igen sin kropp har varit fruktansvärt påfrestande. Men som tur är har jag haft en otrolig stöttning från familj, vänner, tränare, lagkamrater.
Evigt tacksam.

I dagsläget kämpar jag fortfarande mot yrseln och nya infektioner som kommer och går. Men orken och energin börjar sakta men säkert komma tillbaka. För första gången på ett år börjar jag se ljuset i tunneln. Jag tror och hoppas innerligt att jag snart kan vara tillbaka på handbollsplanen med mitt lag och kunna njuta av livet. Känner sådan tacksamhet varje dag jag mår lite bättre.