I Juni var det dags igen för ytterligare en dos av samma märke. Först tänkte jag inte på det, men saker började hända med mig efter den andra dosen och jag fick, likt vad många andra också beskrivit, följande symptom 

– yrsel

– hjärtklappningar

– känselbortfall i läpparna 

– dimsyn 

– enormt tryck i bröstet särskilt vid ansträngning 

Med mera. 

Jag kunde vakna på nätterna av att hjärtat rusade och jag tänkte varje gång att ”det är nu jag får hjärtstopp”. Trots detta fortsatte jag att träna, men mådde ofta dåligt under passen. En gång trodde jag att jag skulle dö på riktigt, för jag fick blodtrycksfall (men ändå inte, kan inte beskriva det), läpparna domnade och pulsen rusade i taket. Det var ett pass jag kört länge och jag tog inte ut mig helt. 

Jag sökte vård efter detta och berättade om den huggande känslan i bröstet, pulsen som rusade och att allt det andra. Jag fick höra att jag var trött, stressad och ja, hela registret. Jag har ju småbarn hemma, och alla småbarnsförälder är trötta – menade läkaren. 

Jag kände mig sjuk och grät ofta hemma för jag kände mig så konstig. Jag sökte vård igen; denna gång med frågeställningen astma, i och med trycket i bröstet och det jobbiga jag kände vid ansträngning. Läkaren lät en student utföra undersökningen och pratade knappt med mig. Men under mitt korta möte med hen, konstaterade hen dock att min puls låg onormalt högt – men man gjorde ingenting åt det. Jag fick lite kortison utskrivet för astma, men det var nog mest för att bli av med mig. 

Låt oss spola fram tiden några månader. Jag satt en kväll på jobbet, och mådde så konstigt. Jag kände mig full utan att vara full, och hängde inte med i samtal och kunde inte koncentrera mig. Pulsen rusade och jag gick hem och sambon körde in mig till akuten. De tog alla möjliga prover och jag fick göra en kontraströntgen på lungorna. Inga fel hittades, förutom att de kunde se att min puls gick upp till över 126 i vila. De skickade hem mig. Två dagar senare hände samma sak och jag åkte in igen. Denna gång fick jag betablockerare och Atarax med mig hem, samt en remiss till kardiologen, med frågeställningen Pots. 

Från kardiologen fick jag ett flimmer EKG hemskickat, vilket jag tog i några veckor. Det visade ingenting, men jag hade tur och fick en riktigt bra läkare på kardiologen! Hen sa att mina besvär kunde bero på vaccinet i och med att tidssambandet stämde, vilket var så skönt att höra. Jag var inte tokig! Han skickade en remiss till ultraljud och arbetsprov. 

Nu är vi framme i realtid. Jag har gjort ultraljud på hjärtat, vilket inte visade något fel mer än att mina elledningar (eller vad det heter) i hjärtat tar omvägar, troligtvis för att jag har haft en hjärtmuskelinflammation efter vaccinet. Trots att inflammationen har läkt ut finns symptomen kvar för att det är något slags signalfel som gör att kroppen tror att den anstränger sig (förklarade läkaren det som). Jag väntar på arbetsprov, men det kan tyvärr dröja på grund av lång väntetid. 

Jag dras fortfarande med problem emellanåt. Värst är det psykiska dock, att inte ha blivit tagen på allvar, att inte våga träna längre för att jag är rädd för att få hjärtstopp eller att må så där dåligt igen. Min stora dröm är att bli brandman, men den planen har jag fått lägga på hyllan ett tag, på grund av allt detta! Till vilken nytta? 

Jag känner mig arg, frustrerad och lurad. Vaccinet skulle ju lösa allt… men så blev det ju inte.